Hand i hand…
Vi körs till arbetsplatsen dagligen av Läkare Utan Gränsers chaufför. Varje dag åker vi förbi samma områden och ser hur saker och ting förändras.
Man märker nu hur stark viljan att återvända till det normala är hos haitierna.
Husen är fortfarande sönderfallna och stanken är fortfarande där om än mindre.
Varje dag ser jag hur folk rensar gatorna tillsammans i grupper på fem till tio personer. Det är ju deras hem nu, gatorna, och de vet säkert att sjukdomar sprids snabbare om de inte håller rent runtomkring sig.
Man ser också hur folk åter börjar sälja varor på trottoarerna. Frukt, mat, kol, ved, vatten. De har ingen elektricitet och kranvatten går inte att få tag på. På kvällarna tänder alla levande ljus och breder sig ut på vägar och trottoarer. Dessa människor hade det svårt redan innan jordbävningen men då hade de i alla fall mat och vatten. Nu är första prioritet att dagligen ta sig till FN:s matdistributioner och klara sig ett tag till.
februari 4, 2010 den 10:07 f m
Beundrar er som gör nåt!!!
februari 4, 2010 den 11:24 f m
Reagerar på alla bilder, på den färgglada marknaden framför allt. Glada färger betyder ju såå mycket, man vet att där färger finns, där sker något positivt, glada färger påverkar oss enormt, ger oss styrka. Jag blir glad av den bilden, det är åtminstone det absolut första jag känner. På bilden med den raserade kyrkan ser man två kors som klarat sig hur bra som helst, det betyder säkert oerhört mycket för den med stark tro, fantastiskt! Jag vet inte.
Tack för att du delar med dig av både det skrivna och av dessa viktiga bilder.
Ge inte upp, men samtidigt . . . . . lyssna på din kropp, du och dina kollegor har gjort mer än nog, ni är helt fantastiska! Ni räcker så länge ni räcker, försök att inte gå över den gränsen. Jag förstår, det är lättare sagt än gjort . . . som jag tidigare sagt, jag kommer aldrig någonsin att kunna sätta mig in i er situation.
Jag är ödmjuk inför allt ni åtar er därborta, opererar, letar förnödenheter, kramar en hand, hänger upp pressenningar, ser in i ett par ögon och förmedlar olika känslor, finns där . . .
Tänker på er, följer er.
Kramar från Strängnäs/Sverige
Leila
februari 4, 2010 den 6:00 e m
Thankyou for truly Visionary Leadership in the mist of terrible circumstances,
you bring hope to all of us!
februari 5, 2010 den 11:47 f m
Ni gör en fantastisk insats, skulle själv vilja vara på plats och göra en insats, men vet inte hur man ska gå till väga, Bistånds arbete är det viktigaste som finns för de utsatta!!!