Rädslans uteliggare
Jag märkte det inte direkt utan det har smugit sig på långsamt. Allt som händer omkring mig är svårt att förstå sig på med en gång.
Men mina ögon registrerar allt de ser och mina öron hör mycket mer än vad jag tror.
Varje dag åker vi till sjukhuset, oftast via samma rutt. Under en kort stund känns det då som om jag lever med de människor som jag inte talar med utan endast ser ett par sekunder vid vägkanten.
Idag slog det mig. Dessa människor är nu uteliggare. Alla i denna stad är uteliggare. Inte i den mening som vi talar om uteliggare utan rädslans uteliggare. De har börjat vänja sig vid detta liv för de enda grävskopor jag ser röja bort raserade hus är i de rika områdena. I centrala stan ligger trevåningshus fortfarande nedplattade till välorganiserade halvmeterhöga mackor.
Endast de som bor utanför husen vet vilka som ligger begravda där.
Jag såg pappan sittandes på en tunn madrass med sonen i sin famn. Jag såg en bok och ett leende. En saga mitt i kaoset hjälper en bra bit. Jag såg den gamla mannen hjälpa en ung dam som tappat korgen med frukt som hon burit på huvudet. Återigen ser jag grupperna med sina soppborstar i hand med endast ett mål i sikte – att hålla sina gator rena.
Väl på sjukhuset hälsas vi välkomna av haitiska läkare och sjuksköterskor med leenden och värme. Dessa hjältar har redan förlorat många kollegor men kämpar på lika hårt nu, om än mer. När vi lämnar Haiti kommer de att vara kvar. Det är deras hem, deras befolkning och deras framtid. Allt vi kan göra är att vara där och försäkra dem om att de inte är ensamma.
När de väl kommer hem efter en lång arbetsdag är deras hem inte ett riktigt hem utan ett tält. Kan ni tänka er in i deras situation? Inte kan jag!
En sak är dock säkert. Genom kylan i Sverige har ni värmt många hjärtan här i Haiti. För ett tält är nu värt mer än guld!
februari 17, 2010 den 7:36 e m
Du är verkligen suverän på att förmedla allt du upplever. Genom din personliga logg får vi som inte gör annat än en marginell insats bli lite delaktiga. 1000 tack !
februari 19, 2010 den 9:21 f m
Jag kan inte mer än att hålla med Maud, otroligt personligt och bildligt.
Man får verkligen hoppas att det blir bättre för dessa människor och att uppbyggnaden går fortare än förutspåtts och att pengarna går dit det verkligen ska.
Tack Arvin för att vi kunnat följa dina tankar och även det värdefulla arbete ni gör.
Tack!
februari 19, 2010 den 12:29 e m
Jag är på väg till Haiti nästa vecka och ska leverera en samling med 250+ tält och filtar som jag samlat ihop här i Sverige. Jag har massor med plats i resväskan så är det något som vi kan ta med oss till Dig/Er så hör av dig.
februari 20, 2010 den 1:09 f m
Tack Arwin för att du rapporterar så fint och beskrivande från Haiti. Du har upplevt och sett så hemska saker – men du ser också mannen som sitter på en madrass och läser en saga för sitt barn , kvinnan som hjälper en annan kvinna med fruktkorgen. Du förstår att en dag är det slut på katasrofhjälpen i Haiti och läkare och sjuksköterskor får klara sig själva. Haitierna, som redan var ett så fattigt land har ett gigantiskt arbete framför sig för att bygga upp sitt land, för att överhuvudtaget överleva. Men låt osss hoppas att något gott har kommit ur denna katastrof detta kaos – är ju enl. grekisk mytologi -det bottenlösa djup från vilket allting härstammar. Låt oss hoppas att omvärlden nu fortsätter skjuta till pengar till ett av världens fattigaste länder, och att inte bara de rika utan även “uteliggarna” ska få ett eget hem. Haitiernas egen styrka tvivlar jag inte en sekund på. Skulle själv vilja åka ner dit – var ju så nära när jag i Dominikanska Republiken och skulle just åka över när gränsen stängdes pga USAs invasion. Jag är intresserad av Haitiernas kreativitet och som sagt, jag hoppas att jag en dag kan åka dit.