Helheten

Jag har senaste halvtimmen försökt skriva detta sista inlägg men vet inte hur jag ska börja. Därför väljer jag bara att skriva det som kommer! Det får bli som det blir. Nu raderar jag inga fler rader.

Hur avslutar man en bok som inte har ett slut? Hur gömmer man sig för sina egna minnen?
Jag är glad att vara hemma men ledsen att ha lämnat Haiti. Dessa två känslor tar ut varandra och nu sitter jag här känslolös.

På flyget hem kunde jag inte sluta tänka på alla dem som dött och som jag inte kunnat hjälpa. Jag kände mig hjälplös. Jag fick panik. Men den dämpades snabbt med rödvinet…
På flygbussen till centrala Stockholm var det för kallt att tänka.

Väl på hotellet när jag träffade hundratals av mina kollegor började jag förstå.
Jag började se helheten.

När haitierna ropade på hjälp ställde vi oss upp och svarade med all vår kraft. Ni donerade pengar och Vi begav oss ut.
Tillsammans lyckades vi rädda liv.  Vi kommer också att stödja landets sjukvård tills de själva kan ta över.

Jag vill tacka alla mina kollegor och alla er som följt vårt arbete antingen via denna blogg eller andras. Tack för era kommentarer och stöd. Ni inser inte hur många människor ni påverkat indirekt genom era vänliga ord.

Nu ska jag in i bilen, köra till jobbet och försöka låtsas som om inget hänt.