Hur avslutar man en bok som inte har ett slut? Hur gömmer man sig för sina egna minnen?
Jag är glad att vara hemma men ledsen att ha lämnat Haiti. Dessa två känslor tar ut varandra och nu sitter jag här känslolös.

På flyget hem kunde jag inte sluta tänka på alla dem som dött och som jag inte kunnat hjälpa. Jag kände mig hjälplös. Jag fick panik. Men den dämpades snabbt med rödvinet…
På flygbussen till centrala Stockholm var det för kallt att tänka.

Väl på hotellet när jag träffade hundratals av mina kollegor började jag förstå.
Jag började se helheten.

När haitierna ropade på hjälp ställde vi oss upp och svarade med all vår kraft. Ni donerade pengar och Vi begav oss ut.
Tillsammans lyckades vi rädda liv.  Vi kommer också att stödja landets sjukvård tills de själva kan ta över.

Jag vill tacka alla mina kollegor och alla er som följt vårt arbete antingen via denna blogg eller andras. Tack för era kommentarer och stöd. Ni inser inte hur många människor ni påverkat indirekt genom era vänliga ord.

Nu ska jag in i bilen, köra till jobbet och försöka låtsas som om inget hänt.

Tyvärr har jag ytterst lite energi kvar. De senaste tre veckorna har varit ett enda långt arbetspass utan större vila.  Och när jag kommer tillbaka till  Sverige återvänder genast jag till mitt ordinarie arbete på Ortopeden/Mölndal sjukhus. Där väntar säkerligen ett oändligt antal patienter som ådragit sig frakturer i halkan.

Övergången från Haiti till Sverige kommer att känslomässigt ta lång tid för mig. Jag lämnar efter mig ett land som skadats för flera decennier framåt. Jag får ont i magen när jag tänker på den generation barn som inte kommer att få tillgång till utbildning eftersom deras lärare och skolor krossats i massorna. Vad kommer att hända med den övergivna flickan med extrem näringsbrist och flera infektioner som vi hittade häromdagen på en soptipp? De patienter som jag dagligen tagit hand om? Barnen som ropar ”Dr Arvin, Dr Arvin” när jag kommer till avdelningen på morgonen?

Jag vet att jag inte gör det, men det känns som om jag sviker dem.

Varje dag åker vi till sjukhuset, oftast via samma rutt. Under en kort stund känns det då som om jag lever med de människor som jag inte talar med utan endast ser ett par sekunder vid vägkanten.

Idag slog det mig. Dessa människor är nu uteliggare. Alla i denna stad är uteliggare. Inte i den mening som vi talar om uteliggare utan rädslans uteliggare. De har börjat vänja sig vid detta liv för de enda grävskopor jag ser röja bort raserade hus är i de rika områdena. I centrala stan ligger trevåningshus fortfarande nedplattade till välorganiserade halvmeterhöga mackor.

Endast de som bor utanför husen vet vilka som ligger begravda där.

Jag såg pappan sittandes på en tunn madrass med sonen i sin famn. Jag såg en bok och ett leende. En saga mitt i kaoset hjälper en bra bit. Jag såg den gamla mannen hjälpa en ung dam som tappat korgen med frukt som hon burit på huvudet. Återigen ser jag grupperna med sina soppborstar i hand med endast ett mål i sikte – att hålla sina gator rena.

Väl på sjukhuset hälsas vi välkomna av haitiska läkare och sjuksköterskor med leenden och värme. Dessa hjältar har redan förlorat många kollegor men kämpar på lika hårt nu, om än mer. När vi lämnar Haiti kommer de att vara kvar. Det är deras hem, deras befolkning och deras framtid. Allt vi kan göra är att vara där och försäkra dem om att de inte är ensamma.

När de väl kommer hem efter en lång arbetsdag är deras hem inte ett riktigt hem utan ett tält. Kan ni tänka er in i deras situation? Inte kan jag!

En sak är dock säkert. Genom kylan i Sverige har ni värmt många hjärtan här i Haiti. För ett tält är nu värt mer än guld!

Jag var på sjukhuset denna natt och regnet tog sig in i tälten som en fors eftersom avloppssystemen är igenproppade.

Mina kollegor som kört genom stan berättade att folk som inte fått tag på tält till och börja med försökt hitta skydd men eftersom de fortfarande inte vågar ta sig in i byggnader valt att sätta sig ner i regnet och vänta.

När regnet så småningom slutat falla blev det demonstrationer på flera håll.  Alla har ännu inte fått tält och folk vet att den timme av regn som föll nu över kommande veckor kommer att förvandlas till hela dagar.

Ironiskt nog började regnet falla precis en månad efter jordbävningen.  Regeringen har utlyst nationella sorgdagar. I tre dagar ska marknader och affärer hållas stängda. Folk bär de renaste kläderna de har och beger sig till sina kyrkor. Vi väcks kl fem varje morgon av gospel. Ett tillfälle för folket att sjunga för dem som ej finns kvar.

Har hela dagen gått runt med denna känsla och jag vet inte hur jag ska placera den.

Är det hemlängtan? Hade jag en mardröm eller är jag bara trött?

Jag frågar mina kollegor och svaret verkar vara att alla känner eller har känt på liknande sätt ibland.

Symptomen kännetecknar utmattning. Jag måste vila. Har dock ett 24 timmars pass kvar och sedan har jag en dag ledigt.

Läkare utan gränser tar väl hand om sina fältarbetare och vi får bra med vila.  Men hur kan man tillåta sig att ta en rast med allt som händer omkring en? Även på nätterna tänker man på det man gjort och låter hjärnan och hjärtat jobba övertid!

Jag hatar att klaga men idag känner jag hur klumpen i halsen viskar till tårarna att det nu
är dags…

Om ni undrar vad som driver en så är det just sådana stunder.
För varje ljus som slocknar tänds ett annat!

Nu ler jag åter!

Två dagar gammal. Född i skuggan av katastrofen. Nytt hopp bland allt misär. Men pojken är blå. Har slutat andas. Hans hjärta slår långsammare medan mitt slår allt snabbare. Modern är hysterisk och folk samlas omkring oss.

Jag påbörjar hjärt-lung räddning och lyckas få liv i honom. Han hostar lite lätt och börjar gråta. Hade det inte varit för den tjocka försvarsmur som jag byggt upp inom mig hade jag nog också börjat gråta av lycka.

30 minuter senare blir pojken blå igen. Jag vet att chanserna att överleva är små men försöker igen mot oddsen att få liv i den lilla pojken. Återigen börjar han att andas och titta omkring sig.

Hade jag haft en enda önskan i världen hade det varit att kunna ta honom till ett sjukhus med nödvändiga faciliteter. Önsketänkande. Vid detta laget är barnet helt slut. Det är jag med. Hans slutar andas. Tyvärr orkar ingen av oss med en tredje gång. Ytterligare ett liv slocknar framför mig.

Han ser ut som de flesta barn gör när de sover.  Som en bild i ett fotoalbum från när man själv var barn. Invirad i täcket med ögonen stängda. Tyvärr blir det inget fotoalbum för honom men bilderna mina ögon tog är redan ingraverade för alltid i mitt sinne.

Man ser också hur folk åter börjar sälja varor på trottoarerna. Frukt, mat, kol, ved, vatten. De har ingen elektricitet och kranvatten går inte att få tag på. På kvällarna tänder alla levande ljus och breder sig ut på vägar och trottoarer. Dessa människor hade det svårt redan innan jordbävningen men då hade de i alla fall mat och vatten. Nu är första prioritet att dagligen ta sig till FN:s matdistributioner och klara sig ett tag till.